Tekniken i förskolan

Den 17/4 var jag ute och observerade tekniken på den förskolan där jag har fältstudier.

Under frukosten på förskolan diskuterade jag min uppgift som jag skulle utföra under dagen med en utav förskollärarna. En femårig pojke satt och lyssnade och efter ett tag sa han:

– ”Teknik finns överallt, i lego finns det teknik och i robotar.”

Pojken fortsatte att äta men kunde inte släppa diskussionen utan sa efter en stunds betänketid:

– ”Tänk vad mycket teknik det finns i fabrikerna, och vägarbetarna dem jobbar med mycket teknik.”

Tillsammans med pojken förde jag ett samtal kring teknik och det märktes att han förstod både innebörden i ordet och vad tekniken kunde användas till.

Efter frukosten gick jag runt på avdelningen och observerade barnen i deras lekar. Vid ett bord hittade jag pojken som jag diskuterade teknik med under frukosten, som nu byggde en bana som förenades med hjälp av magneter. När jag tog fram kameran för att fota hans bana blev han stolt och ville gärna se hur banan såg ut i kameran.

När jag tog fram en låda som innehöll en hammare och en platta där barnen kunde spika upp olika former kom genast en pojke fram och blev nyfiken och ville bygga med materialet. Efter ett tag kom det flera pojkar och tillslut blev det ett helt bord där pojkarna satt och byggde och konstruerade tillsammans. Utifrån detta kan jag se vikten av att vi presenterar tekniken i förskolan på ett intressant sätt som gör att barnen blir nyfikna och själva vill skapa och uppfinna saker. Flickorna var uppdelade i två grupper några använde sig av tekniken genom att sy dukar, medan några flickor turades om att spela pedagogiska spel på datorn.

Digitalkameran är ett vanligt inslag i verksamheten som används för att sammanställa pedagogiska dokumentationer. På datorn rullar ett bildspel på barnen på avdelningen dagligen, där barnen ofta stannar till för att se sig själva på kort.

I ute leken blir tekniken synlig genom att barnen utnyttjar hävstångslagen när de gungar gungbräda och friktionskraften när de åker ner för rutschbanan. Barnen vill att det ska gå så fort som möjligt och testar därför att åka ner på olika sätt, för att se om det blir någon förändring. I enlighet med Elfström, Nilsson, Sterner och Wehner – Godèe (2008) är det rutschkanans lutning som gör att tyngdkraften ger dem fart att åka nedåt. När barnet sitter stilla och inte får någon fart är friktionskraften större än tyngdkraften.

Referens:

Elfström, I. Nilsson, B. Sterner, L och Wehner – Godèe, C. (2008). Barn och naturvetenskap-upptäcka, utforska, lära. Stockholm: Liber.